Pannbensbyggande

Alltså, det är tjejmilen på söndag. Som skulle bli mitt första lopp, tillsammans med kompisar. Yen (bästa frisören - kolla http://www.bighairmama.se/ - ska inte med, har helt enkelt för mycket att göra med att vara världens bästa frisör. Gamla gymnasiekompis Lotta som jag raggade upp på Facebook :) har blivit sjuk och har dessutom sjuka barn. Och jag har en bristning i min vad, har inte sprungit på snart månaden, och halsar förkylningsmediciner i förskräcklig fart för att resten av familjen är en enda hostande, nysande äcklig smitthärd. Ah, skol- och dagisstart! (till arr för tjejmilen - välj en annan helg i fortsättningen. inte en som ligger två veckor efter skolstart. Inte schysst mot oss småbarnsmorsor. )Vaden har testats lite idag (spring 10 s, gå 50s, upprepa i 10 minuter). Kändes mest hm, inte fanken vet jag. Vaden har också varit på massage och master-massör tycker inte att jag ska springa. Stora vadtesten blir på fredag då jag pinnar typ 3 km för att känna efter. Inga känningar, så kan jag ( i alla fall i teorin) testa vaden på söndag, enligt devisen "ta dig runt och se om vaden håller".

Men. Jag är ju bara halvsugen på det. En stor del av mig vill springa för jag är så löpsugen så jag nästan dör och det känns ju coolt med så många anmälda. Den andra delen av mig vill inte springa, för vaddå "ta dig runt och se om vaden håller"? 1) Jag tror att jag i mitt adrenalinpåslag kommer få svårt att bara lulla, och jag tror att jag kommer att få svårt att känna nåt innan det är försent. Hello, evighets-rehab. Inte värt det. 2) Jag håller ju på att bygga pannben. jag vill ha ett jäkla pannben, jag vill våga, jag vill våga med glädje. Att då bara "ta sig runt och se om vaden håller" är ju direkt kontraproduktivt. Jag skulle behöva vara hel, kunna trycka på, våga verkligen försöka. Det där med pannbenet gäller med allt tävlande jag pysslar med, hundarna inkluderat. Jag viker liksom ner mig i förväg, vill inte misslyckas och försöker därför inte lyckas. Har jobbat stenhårt med mitt pannben hela året, och kommit en bra bit på väg. Inte lust att tjejmilen-rasera det... 3) Tjejmilen skulle ju dessutom vara lite social-happening. Svårt att vara social ensam :)

Idag är jag hemma med mina härligt hostande och snorande barn, och passar på att peta in små pass hundträning. Scout och jag är äntligen i gång med mera agilityträning igen, och vi är anmälda till en lydnads´-etta. Det är bara att fila på!

Annars är det ju ganska mycket misär. Försöker ta mig framåt med hakan upp, för som bästa Oriana på bikramen säger: det skapar energi.

Och ja, nu lever nog bloggen igen! :) För typ nittionde gången...

Och förresten - lyssna på Therese Alshammars sommarprogram! Jag lider typiskt av det hon kallar FOMO. Shit, hur blir man av med det? ;)